Mental zombie

Jomen oj vad många listor jag har gjort – inte. Tiden går.. tick-tack…

Sitter här i natten igen och tänker, eller snarare försöker tänka. För det är ganska dött däruppe verkar det som. Bara ett evigt surr av fläktar som från datorer som arbetar men jag ser inga resultat. Min dator till hjärna gör något men jag kan inte upptäcka vad det är. Surr, surr….  utan “inputs” blir det inte några “outputs”… så är det bara.

Djupt intrasslad i mig själv existerar jag bara utan handlingsplan och hoppas på att landa på fötterna till slut. Går på autpilot kanske man skulle kunna säga. Jag gör det absolut mest nödvändiga men knappt det. Om jag kunde gå i ide skulle jag göra det ett år eller så…

Jag är en mental zombie…

För mycket och för litet fördärvar allt!

Jag har en god vän sedan många år tillbaka. Vi hade ett avbrott av olika skäl då vi inte hördes av under ett antal år. Men nu finns hon där igen. Men hon ifrågasätter hela tiden sin egen roll som vän till mig. Jag bekräftar om och om igen att jag vill ha hennes vänskap och att den ger mig något. Men hon ger sig inte. Verkar som om hon vill straffa ut sig eller något. Eller att jag ska bekräfta mitt behov av henne och precisera det gång på gång. Men jag kan inte göra mer än jag gjort för att få henne att förstå och känna att jag vill att vår vänskap ska bestå.

Inte förväntas jag väl tillbringa timmar varenda dag med att messa och ringa till en enda av mina vänner? Hur ska jag hinna med andra och mig själv och min relation här hemma då? Tänker jag fel här? Hon har ju andra vänner också. Man får väl fördela gracerna lite, eller hur? Men hur ska jag få henne att förstå detta? Vi har ältat det fram och tillbaka sååå många gånger och jag är frank med henne men nästa dag har hon glömt det verkar det som.

Nå, annars mår jag inte så jätte just nu. Illamående och hastiga kräkreflexer som dock går att häva gör det aningen irriterande att äta just nu. Är rädd för att äta och oroar mig att jag ska må dåligt av både det ena och det andra.

Dags för mig att göra lista igen. Denna gång på viktiga saker som jag måste göra och inte får glömma bort. Ska göra den i morgon. Om jag kommer ihåg det.

Ha det bra alla cyberexistenser!

As time goes by…

Medan tiden går och dagarna långsamt blir längre och nätterna kortare hoppas jag på att a/ gå ner i vikt och b/bli lite “piggare”. Redan nu anar jag en förbättring under ytan. Något lite bättre har jag blivit av att de ställt upp alla mina hjärtmediciner på topp….

Medan tiden går….händer det dock inte så mycket… kan ju inte göra så  mycket mer än lite små enklare hushållsgöromål som att laga lite mat och plocka undan och pyssla lite med blommorna. Resten av tiden tilbringar jag framför datorn med att spela spel och fundera på vad jag borde göra… kanske skriva de där böckerna snart som jag tror finns i skallen?

Skrivandet är populärt idag och många drömmer om att bli publicerade. Nu sedan detta bloggande blivit var mans egendom så att säga så kanske det kan tillfredställa en del. Medan andra bara blir hungrigare av det!

Själv har jag väl inte helt tappat suget efter en aktiv värld men nästan. Känner mig lite som Ferdinand… är nöjd med min korkek och och minna blommor… fast kanske ändå inte? Det är kanske missnöje som får mig att vilja pränta ner ord här igen? En önskan om förändring?

Jaja, nu ska här duschas och sen är det dags att åka till tandläkaren. Ska snygga till lite på leendet. Bygga om ett par hörntänder som blivit fula med åren. Inte så besvärligt tror jag.

Tjingeling!

Yes we can!

Ett ord. Ett tonfall. Utlösande faktorer till den stora outtömliga sjön. Ur tårarnas Niagarafall föds tankar och kanske blir det vår igen? Kanske är det inte hösten som anfaller utan våren som vill gro. Det vill jag gärna tro.

I mörkret finns en liten ljusatom. Ja, den är ensam. Men den finns. Så, det är inte helt mörkt. Tror jag. Vill jag tro. Om allas mörker har EN ljusatom så kanske vi inte går under som mänsklighet. Yes, we can!

Några få ord i ordbruset…

Sitter här i natten, tänker på mitt liv som passerat. Ibland känns det som om jag fått tid att sammanfatta det och göra bokslut. Andra dagar känns det som om jag kommer lite mer tid över till det senare och att jag är rätt upptagen med att leva just nu.

Men just nu, en minut över halv tre – på natten – är det sammanfattning som gäller i alla lägen. På läkarorder försöker jag nu för minst niohundrasjuttiofemtonde gången lägga om kostvanorna igen för att uppnå viktminskning. Det var bara smärta, sorg och försakan det allra första gången. Med det följde protester, anarkistiska tendenser och denna här stökiga rebellen hade tur som hade de rätta personerna på sin sida!

Nu, tja… konstaterar lite lagom lugnt att det är dags igen. Efter första vändan kunde jag mina kaloritabeller och visste hur man fett och socker-reducerade sin kost.

Andra omgången med kostomläggning var det dags att inse att det skulle hålla hela livet… fast dessförinnan använde de mig som försökskanin på en kirurgavdelning i storstaden. Detta misslyckades brutalt och jag lider mycket av sviterna efter detta “trial-and-error-program”. Error, error, error!!!

Sen kom diabetesen. Grattis!

Sen kom alla födoämnesallergierna. Laktos, mjölkprotein, balj-växter, tomater, paprika med alla sina kusiner och sannorlikt även gluten.. men den sista vill jag inget veta om – ännu! Kanske sen…någon gång… i framtiden?

Ja, och nu ska jag koka en soppa på en spik och se till att överleva helt enkelt. Dags att praktisera mina kunskaper. Om jag vill. Om jag vill överleva. Om jag orkar med ett varv till på livets “choklad-hjul”?

Vi får väl se hur det blir med det och detta… forts. följer!

Vad ska jag göra med resten av mitt liv?

Eftersom jag somnade skapligt, läs före 03.00 så vaknade jag hyfsat. För mig innebär det att jag hinner se lite av dagsljuset! *flinar*

Klockan är runt tio och jag är nyduchad och klar för…ja, vad är jag klar för? Just idag är det för att gå till tandläkaren (jippie – inte!) men andra dagar då? Vad finns det för anledning då att “bli klar”?

Bara för att man ska fungerar inte för mig. Fel generation. Fungerade utmärkt för mina föräldrar som arbetat sen de konfirmerades vilket väl dåförtiden var efter den sexårigas skolans slut – typ. Mamma fick börja som lill-piga vet jag och pappa arbetade hemma vid gården i norrland och så gjordes det ströjobb runt om i bygderna som pojkarna fick hugga i med och hjälpa till med. Och då menar jag verkligen hugga i med. För ofta var det timmer det handlade om däruppe.

En annan då, jag? Tja, jag föddes väl inte med silversked i munnen precis och inte fick jag ngn här i Sverige heller när jag väl stod där på Stockholms perrong en vårdag för snart femtio år sen med en papperlapp runt halsen och en brun påse med ett äppelskrutt i. Men vem behöver silverskedar när man kan få obegränsat med kärlek, värme och ömhet? Det fick jag och det var inga dåliga plåster på mina sår.

Men nu du? Nu när jag redan är “förbrukad” och bara en “tärande” del av befolkningen?

Vad ska jag göra med resten av mitt liv?

Punkt 3 börjar likna något – snart!

Jomenvisst, jag är verkligen regelbundenheten personifierad! Jäpp, det är jag som skuttar upp med ett leende då mobilen ringer…Jag som struttar in i duchen fort innan den blir upptagen och väl där avslutar jag med en iskall duch, för det är ju så uppiggande!

Det är också jag som har vattenkokaren fylld kvällen innan, smörgåsar bredda i kylskåpet – bara att ta fram och äta – och det är givetvis samma ordningsmarodör som har ett minichema i bakfickan och en stor kalender i den ryggriktiga “Fjällräven”-kånken på ryggen tillsammans med block, penna, extra penna ifall ngn annan saknar eller min skulle strejka och minst två vattenflaskor för att dricka vatten är nyttigt. Där ligger allt och samsam med äpplet och bananen och ett par solglasögon och så kamera, of course . INTE!!!!

MEN, jag somnar tidigare på kvällarna/nätterna och vaknar tidigare på morgnarna/förmiddagarna. Jupp. Tro det eller ej!!

Såå… nu ska jag slipa lite på punkt tre och sen ta itu med de andra två. Under tiden anfaller “livet” mig och jag tvingas ut i verkligheten för att gå till tandläkaren eller ta ett prov på vårdcentralen. Med dagens nedskärningar får man nog snart sticka sig själv och hålla fingret mot en robot eller en manick på datorn… det var bättre förr! Eller var det det?

Nu ska jag trilla ner i sängen innan jag ramlar ihop över detta tangentbort!

Äntligen en gnista livslust!

Jag har fått lust att fotografera igen! Bara en sån sak…

Jo, vad jag vill göra är att ta lite, vad man kallar, produktbilder. Detta blir ganska bra i ett slags ljustält som sprider ljuset så det inte blir skuggor. Utifrån sådana bilder kan man sen redigera och ha ganska skojsigt!

Så nu tittas det på “ljustält”… kommer nog ett snart och landar på vårt s.k. lokala postkontor, de sura gubbarna på “tipsochtobaksaffären” på hörnet… Yes!

Siktet inställt igen!

Nu har jag hunnit tänka lite på min lista… men tankarna bara rusar omkring i totalt ostrukturerat kaos,  som vanligt känns det som. Grubblat lite på vilken aktivitet jag kan klara av och det enda jag kan tänka mig är att läsa ngt på distans kanske… fast jag vet inte om det är min grej riktigt.. blir det verkligen ngt gjort måntro? Får väl kolla utbudet och se om jag hittar ngt att efteranmäla mig till.

Det var visst allt jag funderat aktivt på verkar det som. Resten av skallen ekar tom… som om ngn släppt in en pingisboll i full fart där inne!

Nu har jag i alla fall sikte inställt på framtiden igen och har slutat sy på min svepning som jag mentalt gjorde ett tag. Är ju ändå inget vidare på att brodera!

Tjingeling allt cyberfolk!

Första dagen på mitt nya liv?

Jaha, det började i alla fall bra trots sent sänggående. Vaknade vid 10-snåret och var förhållandevis pigg och klar i knoppen. Minns inte när det hände sist. Det är bara att inse att de igår bortglömda sovpillren inte är enbart av godo, nej. Får nog försöka lära mig att sova för egen maskin igen. Kan fungera nu när nya hjärtmedicinerna fått ner hjärttempot och kärlkrampen en hel del.

Så, för ovanlighetens skulle hade sambon sovit länge så vi möttes vid frukostbordet. Vilken chock för min doftöverkänsliga näsa att inse att gröten luktade sååå mycket. Urk!

Har aldrig ätit gröt sedan den dag då jag anlände till detta landet som en liten illbatting på tre år. Enligt min adoptivmor lär jag ha suttit i hennes knä och gapat som en fågelunge och till slut fick hon sätta stopp för jag verkade inte göra det. Dagen därpå stängde jag bara munnen när morgongröten kom! Den ni! Snacka om att jag var en enveten unge, störd förstås men det förstod man inte på den tiden.

Nåja, frukosten är intagen och sambon utflugen med kameror dinglande runt halsen för att skapa något spännande tillsammans med yngste brorsonen. Hum… avundsjuk? Jag? Hmm… kanske lite då?

Jag ska ägna dagen åt att spela onlinespel som är min nya fluga. Allt för att få tiden att gå när jag inte orkade röra en fena knappt. Fast nu är jag typ fast i spelet. Ooops, så det kan gå. Men ge mig lite ork och kraft så gör jag säkert hellre roliga saker som att fotografera än att sitta inne och glo ut på det fina vädret!

Thats all for now, folks! Take care in your cars….