Syföreningstanter, söndagsskolor och “svarta nickedockan”!

Hoppa till kommentarer

Vaken sedan gryningen fast full frihet finnes för att sova och lata sig. Tja, varför ligga kvar och grubbla ensam när jag kan skriva av mig lite?

Det händer en hel del nu. Kontakter etableras här nere. Möten sker. Möjligheter kanske öppnar sig på olika områden. Vem vet, kanske även jag har en sen vår kvar att uppleva? Då menar jag inom fältet: Arbete.

Är “sjukpensionerad” sedan rätt många år och tror väl inte på allvar att jag skulle eller ska komma igen inom arbetslivet. Det har känts och känns fortfarande ibland lite bittert att det “inte blev ngt av mig” som jag tror mor och far skulle benämnt det.

Att jobba med barn i tio år räknades inte riktigt för att jag inte valde att gå utbildning först. Att köra buss räknades inte heller riktigt för det var “bara att köra en buss hela dagarna”. Fast utbildningen gjorde att jag för första gången kunde överbevisa min något omnipotente fader att han hade FEL! Om dieselmotorer kunde jag mer än vad han kund och jag kunde bevisa det! Det stod i läroboken och var så objektivt “man” kan begära.

När jag så äntligen började studera var han inte nöjd riktigt i alla fall. Präst, skulle det vara något bra med det? Svenska Kyrkan var väl inget ställe för en sant troende pingstvän. Nå, nu var det ju länge sedan jag varit en sådan och min vilja var min lag. Efter några år vande han sig vid tanken och blev en flitig gudstjänstbesökare i Sv. Kyrkan! Där ser man.

Mor var bara stolt redan från början!

Hon sken som en av alla dessa tanter jag nämnt tidigare. Så belåtna syföreningstanterna brukade vara (både hos Pingstvännerna och i Svenska Kyrkan) när virknålarna lades ner och stickor stoppades in sina nystan för nu var det kaffedags! Då en liten bön lästs över gudagåvorna kunde recept “lagligt” diskuteras. Det ojades och logs och nybakade sockerkakan och småkakorna samt de rejäla kanelbullarna eller butterkakan slank ner utan prut. Lite samtal kring barn och barnbarn hanns allt med. Gräddkannan vandrade mellan slitna arbetshänder och ögon möttes i samförstånd. Så togs “arbetet” upp och otal grytlappar, virkade dukar i alla de storlekar och modeller rann fram mellan flitiga fingrar. Allt försåldes sedan för att pengar skulle kunna doneras till de stackars svarta barnen i Afrika.

De barnen leder mig osökt in på “nickedockan” de hade i Svenska Kyrkans söndagsskola. Jag var rätt fascinerad av den. Kunde inte förstå varför den var svart och satt på knä med knäppta händer och bara nickade och nickade varje gång jag “fick” lägga i min lilla kollektpeng framför knäna på den. Hos baptisterna gick de runt med ett litet brunt, smalt och avlångt kuvert med klister i locket. Allra första gången jag var där försökte jag ta en peng ur kuvertet. Trodde de delade ut något. Varför skulle jag stoppa “pengen” som jag krampaktikt höll i min svettiga lilla näve i det där fula kuvertet? Jag fattade ingenting och min mamma skämdes, det förstod jag så lite jag än var. Hon förklarde sen kollekten för mig någorlunda så jag förstod varför jag skulle ge “slanten” till de barn som inte hade mat varje dag utan kanske bara ett par gånger i veckan och som fick alldeles brunt vatten att dricka!

Idag är jag förfärad över denna infantila “nickedocka” som markerade den vita rasens överlägsenhet så grovt. “Tacksamma dockan” slutade aldrig att buga men jag lämnade söndagsskolorna då baptisterna låste mig ute en söndag för att jag kom fem minuter försent. Jag som sprang hela vägen med “pengen” i näven som var omsluten av en tjock hemstickad lovikavante. Varför öppnade ingen fast jag bankade jättemycket? Som det trogna barn jag var stod jag kvar och väntade hela timmen som söndagsskolan pågick och när “fröken” och de andra barnen kom ut stod jag där frusen och snorig. Jag skickades hem med en klapp på axeln och en förmaning att komma i tid nästa gång! Då bestämde min kloka moder att jag inte behövde någon söndagsskola!

Hur ska jag nu avsluta denna ganska blandade krönika? Jag tror helt enkelt att jag tar och kokar mig en kopp te och sen tar med mig kameran ut på en promenad. Solen strålar från en klarblå himmel därute och det är ungefär 1 minusgrad. Mot havet!

Hotfullt hav en kall vinterdag!

 

4 kommentarer

Under Attityder, Dagboksnoteringar, Foton, Funderingar, Hav/sjö, Hemmet, Kritik, Känslor, Minnen, Religiöst light, Samhälle, Släkt & vänner