Tuppkammar och klärvojanta tanter!

Hoppa till kommentarer

Återigen upp hyfsat tidigt. Dags att besöka doktor O för att få “tuppkamssprutor” i bägge knäna. Känns lite när hans sticker, ibland mer, ibland mindre. Denna “tuppkammen” är kanon för mina knän. En månad efter första sprutan, man tar vid tre tillfällen, börjar lättnaden i smärtor och en ökad smidighet märkas av tydligt för mig. Snacka om naturmedel. Tack alla tuppar! Jag hoppas verkligen ni hade ett bra liv innan (lite orolig)!

Idag blev jag mycket stel och hade ont efteråt. Är lite rädd varje gång att det ska börja blöda hejvilt då jag äter lite milt blodförtunnande medel. Nu har jag lärt mig att be om ett rejält inplastat bandage. Det gjorde jag inte i början utan litade på den som sa åt mig att: Blöder det inte nu så är det ingen fara.

Efter etthundra meter ute satte det igång att störtblöda! På apoteket hade de aldrig mött en människa som bad om hjälp i ett sjukdomsärende förut så de slängde till mig några pappersservetter och så fick jag köpa kirurgtejp som jag själv applicerade på det blödande knät inne på deras personaltoalett, vilket de tydligen tyckte var otäckt för de sprang där titt och tätt och kika på mig – fast de låtsades göra annat i närheten. Fast det är klart. Jag kunde varit en presumtiv tjuv och bedragare som slagit hål i knät så det flödade för att komma åt droger. Så visst var det väl befogat att de hade koll på mig. Lite hjälp hade varit okej dock. Eller kanske i alla fall ett erbjudande om hjälp?

Dagen har ägnats helt åt fotografering. Du kan se två av dagens bilder på min fotosida här på samma blogg.  http://rambrafoto.wordpress.com

Stapplade omkring och sköt av mer än sjuhundra bilder idag. Bilen, körd av Den Käraste, förde oss mellan olika intressanta ställen här nere på det fagra Eastersmothe.

Fikade återigen med en av de kära granntanterna. Ibland kan jag undra lite över så kallade “tillfälligheter”. Slumpen. Ödet?

Alltså, betänk följande berättelse.

Idag bestämde vi oss redan tidigt efter läkarbesöket att Tant 2 skulle besökas, om det passade henne och om hon orkade med oss. Vi besöker följdaktligen det lokala bageriet som vi tycker är bedårande på många sätt. Vi fikar lite snabbt och planerar resten av dagen.  Sedan medköper vi tre biskvier för eftermiddagens spontana besök.

Timmarna rinner iväg. Vi fotograferar av hjärtans lust och solen skymtar fram då och då. Lunch intages på vid korvmojjen i Lilla Staden. Då dagens ljus sviker drar vi hemåt och ringer “den hemliga signalen” på Tant 2:s dörr. Sedan är det bara att stiga in! Var vi finner henne? Jo, i köket med dukad kaffebricka och öppen kökslucka där en sockerkaka just glider in via hennes värkbrutna händer!

Vad ska vi nu kalla detta? Tankeöverföring? Är  hon kanske en klärvojant tant?

Inte vet jag men vi är alla tre rörande överens om att det är märkligt. Särskilt som hon redan tidigare på dagen haft besök av goda vänner och det händer ALDRIG att det kommer två besök på samma dag, menar vår vän, Tant 2!

Nu har vi haft prat i kvadrat ungefär och är både trötta och lite hesa för till saken hör att Tant 2 inte hör helt perfekt längre. Alla bilderna är inladdade och snabbt genomgångna. En episod av en tidigare sänd låååång serie, inköpt på DVD, har vi sett och nu bloggar vi och pratar lite med vänner på MSN.

Ännu en dag glider iväg mot natt och den har varit god. Skänker en särskild tanke till alla dem som av livet blivit bittra och lider i sina sinnen. Så mycket gott finns ändå att uppleva även om smärtor också finns parallellt.

Vår skånske skådespelare, författare, ordkonstnär och biografvälgörare uttryckte det sisåhär i en reklam för Amnesty; Det gäller att skriva och skriva och aldrig förtröttas. Så är det. För mig. Inte någonsin förtröttas.

5 kommentarer

Under Attityder, Dagboksnoteringar, Foton, Funderingar, Handikapp, Hälsa, Känslor, Släkt & vänner, Smärtor, Underhållning