“Nu är det natt igen och nu är det natt igen och natten varar hän till gryningen!”
Ny fin text till gammal hederlig julserenad. Varför ska det vara så svårt vissa nätter att sova? Undrar om inte det kan ha något att göra med att sambon är på väg upp till mig i storstaden igen? Jo, så är det allt. Jippie!! Saknad och längtan är starka drivkrafter. Kanske rent av en krydda i tillvaron. Om man ständigt har sin ko i båset kanske man inte ser henne tills sist? Med detta menar jag förstås inte att min sambo är en ko! *fnissar* Men jag tror ni förstår vad jag menar.
Jag har alltid trott på att varje individ ska ha rätt till “egen-tid” i någon form. För somliga kanske det handlar om ett par timmar en dag i veckan som kan innehålla ett träningspass med efterföljande avslappning i bastu m.m. För andra kan det vara möjligheten att smyga upp på vinden till sköna, fula gamla läsfåtöljen och så ett par timmar totalt solitär med en god bok då familjen vet att de inte ska störa och mobilen är avstängd. Eller kanske det bara är ett långbad med mycket skum och lite tända ljus med favorítmusiken lite dämpat utanför dörren?
För mig är det en vecka eller två minst en gång per år. Jag skulle nog helst vilja kunna isolera mig totalt men tror inte jag är riktigt mogen för det ännu. Kan drabbas av lappsjuka eller bara vanlig längtan efter den älskades röst. Jag vill kunna styra mina dagar och nätter helt själv, göra vad som faller mig in och inte behöva oroa mig för att någon undrar vart jag tagit vägen. Jag vill svänga av in på den där vägen jag aldrig kört förut för att se vars den leder och kanske ta fram kameran och dokumentera lite från detta för mig nya ställe. Jag drömmer om att skriva boken som jag tror finns i mitt huvud. Alla fem delarna. Jag vill sitta vid havet eller bland fjällen och se solen gå upp eller ned och tömma jaget på tankar och låta känslorna få fritt utlopp oavsett vad det resulterar i för handlingar.
Att inte våga kräva sin egentid eller förvägra någon den är absolut självmord för ett förhållande enligt mig. Har upplevt det och vet att det tar död på mina känslor långsamt men säkert. Jag hinner aldrig vara bara jag om jag inte får vara ensam med mig själv ibland. Jag krymper och blir liten i själen och får mindre och mindre att ge ut till mina nära och kära.
Att bli unnad ensamtid av sin själs älskade är bland de finaste gåvor man kan få, anser jag, och jag unnar alla människor ensamtid likväl som jag unnar alla ensamma “tillsammanstid”. För det är myntets baksida. Ofrivillig ensamhet gör ont och borde vara förbjudet.
Nog filosoferat nu och åter till kudden för ett nytt försök till sömn. Kanske somnar jag om jag läser lite?
2 kommentarer
juli 25, 2008 kl 12:31 f m
En del åker ju i väg och “går i kloster” för en dag eller två! Det känns lite väl tyst för min del men visst är det skönt att vara ensam någon gång. Dessutom tror jag att alla förhållanden mår bra av det.
Hoppas sömnen kom till slut!
augusti 16, 2008 kl 2:45 e m
Kul att du är tillbaka igen och att du har piggnat till!
Visst behöver man en stund för sig själv då och då, helt klart!